Textförädling AB

Anagram, det vill säga ”konsten” att kasta om bokstäverna i ett ord för att bilda andra ord, är inte bara ett trevligt tidsfördriv.

För somliga är anagram mycket mer än så. Exempelvis ett helt företag. I alla fall det lundensiska, var annars, produktionsbolaget Unikt parad agronom, som bland annat ligger bakom mycket av det som Hipp Hipp-gänget gör på scen och i TV.

En annan som tycks ta anagram på allvar, låt vara att det inte går att ta miste på glimten i ögat, är bloggaren Henrik Alexandersson. Med hjälp av ett särskilt program – anagrammaskinen – har han gått igenom och sorterat om bokstäverna i de politiska partiernas namn.

Då blir till exempel kristdemokraterna ”kramens diktatorer” eller ”inkorrekt tramsade”, medan nya moderaterna kan stuvas om till ”retad nyare Mona” och socialdemokraterna till ”amoraliska docenter”.

Roligt blir det.

Jessika Gedin, kanske mest känd som framsynt radiospanare, har i senaste numret av Språktidningen en underhållande krönika som bland annat handlar om typsnittet Comic Sans. (En förkortad version finns här.)

Comic Sans är ett runt och lite barnsligt typsnitt. Vackert är det inte och många – däribland Jessika Gedin – tycker uppenbart illa om det.

Särskilt oroande är det, menar hon, att typsnittet är så populärt när lärare ska meddela sig till föräldrar och andra. Jessika Gedin fruktar att:

”Vårt skolsystem är infiltrerat av människor som uttrycker sig i Comic Sans. Att elevernas kunskapshunger ska hindras av ett bulligt, gulligt serietidningstypsnitt där kunskapsföraktet står tydligt utskrivet mellan raderna.

För en text är ju så mycket mer än barra ord staplade på varandra – den är betoningar, eftertanke, uttal, form. Det finns så mycket mer att läsa, att läsa in, där. För språket är inte bara det vi skriver utan också det vi menar.

Det må vara sant eller inte. Men det är väl formulerat.

Samarbetet med Gustav Bergman på Kanban marketing fortsätter.

Denna gång med en text om Google Remarketing – en ny tjänst i Google AdWords. Tjänsten gör det möjligt att matcha reklam mot internetanvändare som tidigare visat intresse för en viss vara eller tjänst. Gustav beskriver tekniken i ett inlägg på Kanbans blogg.

Upplägget ger onekligen lite olustiga vibbar och storebror-ser-dig-känsla. Insikten om hur lätt det är att följa en persons elektroniska fotspår genom cyberrymden är inte lugnande.

Dessbättre finns det möjlighet att stänga av Remarketing-funktionen för den som absolut inte vill ha sin dator fylld med den sortens kakor.

Annan reklam lär dyka upp ändå.

En formulering gör ingen bok. Men det underlättar läsningen. Och som så mycket annat i världen går också läsning lättare med ett leende på läpparna.

Journalisten och författaren Lena Sundström har ett lätt och ledigt anslag. Det gör det enkelt att ta sig igenom Världens lyckligaste folk, som annars är en ganska dyster historia som försöker förklara Dansk Folkepartis framväxt och framgång.

Högsta stilpoängen får beskrivningen av partiledaren Pia Kjærsgaards mamma, som av allt att döma var så där öppen, utåtriktad och levnadsglad som det är få förunnat att vara. Mamman var, med Sundströms ord, den där ”typen som spontandansar när vaktparaden går förbi och som kan kolorera en Roy Andersson-vardag med en prickig hatt”.

Bildspråk och analogier är ofta effektiva och verkningsfulla stilgrepp. Men en erfaren skribent vet att bruka dem med måtta och förstånd.

Det är lätt att bli överambitiös och gå vilse i symboldjungeln. Ett välbekant exempel – sant eller inte – är hämtat från årsredovisningarnas torra prosa. I sin kommentar skrev VD:n, ivrig att  framhålla förbättringarna som bolaget genomgått sedan föregående år, att  ”då stod vi på ruinens brant, men sedan dess har vi tagit ett stort kliv framåt”.

Den amerikanska författaren Donna Leon, sedan många år bosatt och verksam i Venedig, har bättre ordning på metaforerna. I Rättvisans mörker, en av hennes många spännande och skickligt hopkomna polisromaner med kommissarie Brunetti i spetsen, heter det:

”Brunetti betraktade parlamentet som italienare i gemen betraktade sin svärmor. Man hade ingen skyldighet att vara lojal mot  sin svärmor på grund av blodsband, men ändå krävde hon lydnad och respekt samtidigt som hon ofta betedde sig på ett sådant sätt att hon inte förtjänade någotdera.”

Det är ett bildspråk som anstår en av världens vackraste städer.

Åter för ankar i staden efter ännu en vecka till sjöss. Denna gång en runda på Rügen. En fantastisk segling med huvudsakligen labra vindar, mycket sol värme och god tysk öl. I den senare kategorin var inte minst en stor sval Hiddenseer från ön med samma namn ett kärt och välsmakande återseende.

Med ombord fanns även Lars Keplers senaste Paganinikontraktet. (Den kommer ut i handeln först i dagarna, men det har sina fördelar med att vara gift med en bokhandlare!)

Paret Kepler – det vill säga Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril – kan sitt hantverk. Tätt, spännande och en – i motsats till många andra svenska försök i genren – någorlunda sannolik intrig. Upplägget med många korta kapitel som nästan undantagslöst slutar i en cliffhanger känns igen från Dan Browns Da Vincikoden.

Språket är rakt och effektivt, men inte utan eleganta vändningar.

Som beskrivningen av hur sömnen övermannar en av bokens karaktärer: ”…sömnen samlar sig i molnliknande formationer, tankarna dras ut och glesnar…”

Men boken är inget sömnpiller.

Inget laddar batterierna som segling. Inte blir det sämre om det sker i danska farvatten. Rutten med S/Y Salamis den gångna veckan gick från Ystad, i Skåne, till Stubbekøping, på Falster, via Klintholm, Rødby, Marstal, Svendborg, Korsør och Agersø.

Och med två skribenter av professionen ombord kretsade mycket av samtalen kring ord, språk och formuleringskonst.

Somligt seriöst, somligt mindre seriöst och en del väldigt oseriöst.

Delmålet Marstal valdes givetvis för dess maritima traditioner och för att den är centrum i Carsten Jensens underbara släktkrönika Vi, de drunknade. Bättre skröna har inte sett nordiskt ljus sedan Fritiof Nilsson Piratens dagar.

Under långa dagsetapper diskuterades allt från sjömanstermer och deras ursprung – som att skejsel (det vill säga det översta råseglet på ett råtacklat skepp) kommer av det engelska skysail, liksom att jungman är en försvenskning av young man, vilket var det vanliga sättet tilltala obefarna sjömän – till retorik och eleganta politiska omskrivningar.

Ny favorit i den senare kategorin är från en brittisk parlamentsledamot som kallade en mindre begåvad kollega för ”intellektuellt inexakt”.

Ouch!

Många upplever att det är tungt, slitsamt och tidskrävande att skriva. Även vi som arbetar professionellt med att skriva och bearbeta texter.

Det är inget att skämmas för.

Den japanske författaren Haruki Murakami går i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning så långt som att jämföra skrivprocessen med samma plågor som maratonlöpare går igenom. Han vet vad han talar om. Murakami har själv avverkat ett tjugotal maror och springer åtminstone sex mil veckan.

Detta idoga löpande – och de insikter som löpningen skänkt – har bidragit till att göra honom till en av världen absolut bästa löpare. Det menar i alla fall DN:s anmälare av Hurakamis löparbok i sin recension (dessvärre inte tillgänglig på nätet).

På ett plan är det en tämligen banal iakttagelse. Vem trodde annat än att det krävs oerhört mycket arbete och träning för att nå den yttersta eliten? Oavsett om det handlar om löpning eller litteratur.

Resonemanget gäller på de flesta områden. På samma sätt som nästan alla kan springa eller gå en mara, kan de allra flesta skriva eller sätta ihop en text. Och precis som en elitlöpare avverkar sina 42 kilometer betydligt snabbare än en vardagsmotionär, så är en professionell skribent oftast betydligt snabbare och skickligare på att sätta samman texter än, säg, en civilingenjör, arkitekt eller omvärldsanalytiker.

Och tid är – som alla företagare vet – pengar.

Ibland är några få ord långt effektivare än väldiga ordmassor.

I sin anmälan av den senaste Beckfilmen påminner Sydsvenskans filmrecensent Michael Tapper om detta förhållande. Han erinrar sig det klassiska omdöme hans kollega på Expressen, Alf Montán, än gång fällde om pilsnerfilmen Åsa-Nisse flyger i luften. Recensionen i sin helhet löd: ”Far i frid.”

Lika brutalt som genialt.

Men inte den kortaste i sitt slag. En engelsk – vad annars – teaterkritiker ska ha avfärdat det uppenbart mediokra uppsättningen A good time med ett enkelt: ”No.”

Elakast i klassen är förstås Oscar Wilde – vem annars.

Barbara W. Tuchman återger i Det stolta tornet, en lysande bok om de stora omvälvningarna kring det förra sekelskiftet, historien om vad samtiden kom att kalla ”den mest spontana kvickhet som någonsin framsagts i England”. Föremålet för Wildes vassa och rappa tunga var en pretentiös poet med stora ambitioner, Lewis Morris. Tuchman skriver:

”Morris, som hade kläckt ur sig någonting kallat The Epic of Hades, drömde om att att bli hovskald. En gång innan Oscar Wilde hade fallit i onåd beklagade han sig inför honom: ‘Man har organiserat en tystnadens konspiration mot mig, en tystnadens konspiration. Vad ska jag göra, Oscar?’ – ‘Slut dig till den’, svarade Wilde.”

Ridå.

När Torsten Ehrenmark, legendarisk utrikeskorrespondent och kåsör på DN, begrundade sina skrivarmödor noterade han att förutsättningarna för att åstadkomma ett litterärt mästerverk låg för händer. Skrivmaskinen hade alfabetets alla bokstäver. Allt som krävdes var ”bara” att han tryckte ned tangenterna i rätt ordning.

August Strindberg, den svenska litteraturens störste, behövde inte ens skrivmaskin.

Men nu har Malmöförfattaren Pär Thörn tagit sig för att ändra den inbördes ordningen på alla ord i Strindbergs roman Röda rummet, berättar Sydsvenskan. Kapitel för kapitel har Pär Thörn placerat alla ord i bokstavsordning. Avsikten är att skapa ”en sorts list- och ljudpoesi av Strindbergs text”, förklarar han.

”Ramsor skapas. Och dessutom bildas nya betydelser och sammanhang när ord råkar hamna bredvid varandra”, säger Pär Thörn och fortsätter, ”ett ord som man läser många gånger, till exempel ‘sjöförsäkringsbolaget’, förlorar sin betydelse för en. Ordet reduceras till ett ljud och ett rent typografiskt fenomen.”

Man skulle kunna tillägga att det är ett tämligen monotont och enahanda sätt att ”skriva”.

Om det går att läsa överlämnas härmed åt läsaren att avgöra som här nedan kan läsa denna text en gång till – i alfabetisk ordning:

Alfabetets alfabetisk alla alla alla Allt att att att att att att att att att August av avgöra Avsikten ”bara” begrundade behövde berättar betydelse betydelser bildas bokstavsordning. bokstäver. bredvid den den denna dessutom det det DN, Ehrenmark, en ”en en. enahanda ens ett ett ett ”ett ett exempel fenomen.” fortsätter, för för för för för förklarar förlorar förutsättningarna gång gånger, går hade hamna han han han. har har händer. här härmed i i i i inbördes inte kan Kapitel kapitel krävdes kunna kåsör legendarisk list- litteraturens litterärt ljud ljudpoesi låg läsa läsa läsaren läser Malmöförfattaren man Man Men monotont många mästerverk ned nedan noterade nu nya När när och Och och och och och och Om om ord ord ord ord Ordet ordning. ordning: ordningen på placerat på Pär Pär Pär ”Ramsor. reduceras rent roman rummet, råkar rätt Röda sammanhang sig sin sina ‘sjöförsäkringsbolaget’, skapa skapas ”skriva”. skrivmaskin. Skrivmaskinen skrivarmödor skulle som som sorts Strindberg, Strindbergs Strindbergs störste, svenska Sydsvenskan. säger sätt tagit tangenterna text”, text Thörn Thörn Thörn till till till – tillägga Torsten tryckte typografiskt tämligen utrikeskorrespondent var varandra”, åstadkomma åt ändra är överlämnas