Textförädlaren

Som professionell skribent är det lätt att inbilla sig att det skrivna ordet inte alltid uppskattas efter förtjänst. Inte mist på webben verkar texter och texters kvalitet emellanåt att komma långt ner på prioriteringslistan.

Ett inte helt färskt, men nyfunnet, exempel stod att finna i en platsannons för en ”copywriter/webbskribent”. Företaget i fråga sökte en person ”med ca 1-2 års erfarenhet” vars arbetsuppgifter bland annat skulle bli att ”jobba med enklare grafik typ klippa bilder etc”.

Med en riktig skribent i teamet hade företaget kanske fått med ett komma på rätt plats.

För många verkar det vara självklart att anlita konsulter för alla jobb som ligger utanför den egna kärnverksamheten. Utom när det kommer till textproduktion. Då envisas de med att skriva själva. Kanske är det inte så konstigt heller. Reklam- och webbyråer har inte för vana att erbjuda någon mer omfattande skrivhjälp  – i synnerhet inte om det gäller mer omfattande och krävande texter. De brukar inte ens bistå sina kunder med en  språklig granskning av deras texter innan de publiceras.

För att tala med Kreafonbloggen, så blir texter till webben ”ofta lite styvmoderligt behandlade”. Det ligger mycket i bloggens påpekande att yrkesskribenter ofta skriver lite roligare, lite vassare och lite mer säljande.

För att inte tala om hur mycket fortare det går, vilket frigör kundens resurser att göra det de är bra på. Och kan ta betalt för.

Lägg därtill att en utomstående skribent har lättare att konsekvent hålla ett kundperspektiv i texterna. Och om fokus ligger på kundernas frågor och funderingar blir texten för det mesta också intressantare för  dem att läsa.

Är det pengar i sociala medier?

Frågan dyker upp titt som tätt. Svaren varierar.

Mer sällan är det någon som faktiskt slantar upp.  Men nu har i alla fall mikrobloggen Twitter fått det ryska riskkapitalbolaget Digital Sky Technologies att pytsa in 800 miljoner dollar, skriver Svenska Dagbladet.

Totalt värderas Twitter till 8,4 miljarder dollar. Med tanke på att ett tweet som mest omfattar drygt 140 tecken betyder det att varje att vart och ett av dem kan sägas vara värt 60 miljoner dollar.

Ett normalt svenskt ord hamnar någonstans mellan 300 och 400 miljoner dollar, så välj dem med omsorg!

En bloggpost från förra sommaren berör konsten att hantera bildspråk. Kontentan av den är att det inte alltid är så lätt -  bilder och metaforer måste  användas med måtta och en anings eftertanke.

Detsamma kan med gott fog sägas om ett annat av vältalighetens små knep: Retoriska frågor.

En retorisk fråga innebär, enligt Wikipedia, att  ”talaren ställer en fråga där svaret är givet eller där han själv ger det. Till exempel: ”Är solen varm?”, ”Hur ofta har vi inte hört finansministern lova nya pengar?”, ”Sover Dolly Parton på rygg?”

Det var säkert en sådan retorisk figur Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, ville åstadkomma på Svenska Dagbladets debattsida häromdagen. Men Fridolin hade lite otur när han halkade iväg över tangenterna.

Hur tar vi tillvara den kompetens som byggts upp under årtionden? Och hur ska de företag som leder den gröna omställningen kunna växa fram i Sverige? Om ambitionen är att svara ja på frågorna behöver Sverige en mycket mer aktiv industripolitik.

Alldeles uppenbart hade språkröret, eller hans talskrivare, lite bråttom. Annars har Fridolin rykte om sig att både vara duktig talare och debattör. Men fadäsen understryker vikten av att ha en textförädlare till hands.

Den förra bloggposten Kill your darlings handlade om konsten att stryka. Men hur hårt kan man gå åt en text innan poängen med den går förlorad?

Tja, låt oss se efter.

Kill your darlings var ursprungligen cirka 2 000 tecken. Nedan följer samma text nedstruken till hälften. Och sedan halverad igen, och igen, och igen…

Funkar det? Läs och avgör själv.

***

Att skriva är också att kunna stryka – inte minst att kunna stryka sina favoritmeningar. Även när det svider i skribentsjälen.

Varför detta självplågeri? Därför att långa texter nästan undantagslöst vinner på att skäras ner.

Att korta i texter kan vara en mödosam och grannlaga uppgift. Ett skäl till varför inte texter kortas som de borde är att det fordrar mycket arbete. Det är inte så svårt att förstå varför många drar sig för denna uppgift. På sätt och vis handlar det ju om att gå igenom hela den mödosamma skrivprocessen en gång till.

Stryk och tvätt av manus kräver att man noggrant läser texten igen, letar efter dubbleringar, upprepningar, överflödiga ord och samtidigt funderar över alternativa sätt att uttrycka saker. Det skulle kunna liknas vid att destillera. Texten ska bli mer koncentrerad för att därigenom göra inläsningen effektivare.

Märk väl: längd i är relativt. Det färdiga manuset kan fortfarande vara flera hundra sidor långt, bara det är kortare än den ursprungliga texten.

Litet är vackert även i texternas värld.

***

Att skriva är också att kunna stryka – inte minst att kunna stryka sina favoritmeningar. Även när det svider i skribentsjälen.

Nästan alla texter vinner på det.

Att korta fordrar mycket arbete. Dubbleringar, upprepningar och överflödiga ord ska bort. Det kan liknas vid att destillera. En mer koncentrerad text gör inläsningen effektivare.

Märk väl: längd i är relativt. Det färdiga manuset kan fortfarande vara flera hundra sidor långt, bara det är kortare än den ursprungliga texten.

Litet är vackert även i texternas värld.

***

Att skriva är också att kunna stryka. Nästan alla texter vinner på det.

Bort med dubbleringar, upprepningar och överflödiga ord. Destillera texten, så blir inläsningen effektivare.

Ju kortare, desto bättre.

Litet är vackert även i texternas värld.

***

Skriv och stryk. Nästan alla texter vinner på det.

Destillera texten.

Ju kortare, desto bättre.

Litet är vackert även i texternas värld.

***

Skriv. Stryk. Destillera.

Kort, kort, kort.

Litet är vackert.

***

Skriv.

Stryk.

Vackert.

Att skriva är också att kunna stryka – inte minst att kunna stryka sina favoritmeningar och mödosamt utmejslade formuleringar. Även när det svider i skribentsjälen.

Varför detta självplågeri? Därför att långa texter nästan undantagslöst vinner på att skäras ner.

Ambitionen att täcka in allt det väsentliga och lite till kan få ordmassorna att svälla ut över alla bräddar. Mängdsjukan är tydligast bland vissa yrkeskategorier, typ amerikanska författare, som verkar få betalt för antal ord. Samma system fanns på svenska tidningar en gång i tiden. Det var så kallade radskrivare som fick betalt per ord eller rad. Mycket text blev det. Men inte nödvändigtvis bra.

Att korta i texter kan vara en mödosam och grannlaga uppgift. Ett skäl till varför inte texter kortas som de borde är att det fordrar mycket arbete. En av elegantare ursäkterna i sammanhanget står att finna i den statliga utredningen om ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU från slutet av 1990-talet. I förordet urskuldade ordföranden, ekonomiprofessorn Lars Calmfors, det mastiga omfånget med att utredarna helt enkelt inte haft tid att fatta sig kortare.

Det är inte så svårt att förstå varför många drar sig för denna uppgift. På sätt och vis handlar det ju om att gå igenom hela den mödosamma skrivprocessen en gång till.

Stryk och tvätt av manus kräver att man noggrant läser texten igen, letar efter dubbleringar av tankegångar och resonemang, plockar bort störande upprepningar, rensar ut bland överflödiga ord och satser och samtidigt funderar över alternativa sätt att uttrycka saker och idéer. Det skulle kunna liknas vid att destillera. Texten ska bli mer koncentrerad för att därigenom göra inläsningen effektivare.

Märk väl: att korta i texter betyder inte nödvändigtvis att det färdiga resultatet ska bli en notis eller en PM på en sida. Det färdiga manuset kan fortfarande vara flera hundra sidor långt, men ändå vara kortare än den ursprungliga texten.

Litet är vackert även i texternas värld.

Företagsbloggar sköter sig inte själva, skriver krönikören Hanna Dunér på Svenska Dagbladets hemsida.

Well, surprise, som fransmännen säger!

Det betyder inte att en företagsblogg behöver vara en dålig idé. Tvärtom. Men, som Hanna Dunér framhåller, ”att ha en meningsfull synlighet i de sociala medierna kräver resurser från företaget i form av både tid och pengar”.

Sant. Däremot är det lätt att invända mot hennes slutsats att företagare ska avstå från bloggen om de inte själva har resurser, ork, engagemang eller förmåga att sköta den.

De flesta företag reparerar inte sina egna bilar, putsar inte fönstren på kontoret, lagar inte mat åt personalen. Varför måste de då skriva sin blogg själva? Bloggskrivandet kan, och nu talar jag givetvis för min sjuka mor, outsourcas precis som så mycket annat.

En blogg kan vara nödvändig.

Men inte att blogga.

Köp bloggaren.

Ibland är det någon som får till det.

En riktigt bra formulering är inte bara en fröjd för språksinnet. Den kunskap som följer med formuleringen brukar också fastna ordentligt. Ibland för gott.

Förmodligen gäller också det omvända i hög grad. Något som är aldrig så viktigt och intressant är svårare att minnas om det är illa uttryckt.

Det handlar inte nödvändigtvis om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Även den mest geniala av tankar kan gå förlorad för omgivningen om den inte uttrycks på ett någorlunda begripligt och tillgängligt sätt – oavsett om det är i tal eller skrift.

Ett exempel på en fyndig formulering som obevekligen biter sig fast finns i det senaste numret av Illustrerad vetenskap. Och den som hört den kommer alltid minnas att det bara finns ett enda jämnt primtal, närmare bestämt talet 2. Minnesregeln för denna, i många avseenden tämligen TP-aktiga kunskap, är att den helt jämna siffran 2 också är det mest udda primtalet.

Somligt kletar som superlim på hjärnbarken.

”Va fräckt! Den skriver ut direkt!”. Modern vandringssägen eller inte – orden ska ha kommit från en unge i tioårsåldern som för första gången såg en skrivmaskin i bruk.

Visst är det en ljuvlig nytolkning av nyttan av denna i många avseenden geniala uppfinning. Men nu är epoken av allt att döma över.

Härförleden kom beskedet att världens sista skrivmaskinstillverkare, indiska Godrej and Boyce, lägger ner verksamheten. Orsaken stavas, föga förvånande, bristande efterfrågan. Det hindrar inte att fabriken ska ha tillverkat drygt 10 000 maskiner så sent som 2009. Å andra sidan: vad är det på en internationell marknad där tangentbord ingår i såväl datorer som telefoner?

Lämnar skrivmaskinen oss i sorg och saknad? Tror inte det.

I jämförelse med vilken lap-top som helst är de gamla handjagarna stora, tunga, otympliga och bullriga. Den som slitit ut papper ur valsen med ett frustrerat vrål, kladdat med Tipp-ex i litervis eller slagit omkull kaffekoppen med vagnreturen för n-te gången kan bara dra en suck av lättnad över åbäket har begravts för gott.

Dinosaurierna hade sin tid. Och skrivmaskinerna har haft sin.

Namnet till trots är det svårt att hitta några begagnade backluckor på backluckeloppis.

Men att fynda går. Som på på loppmarknaden på Södra lekplatsen i Lund häromdagen.

Bland mer eller mindre uttjänta leksaker, möbler, kläder och elektronikprylar fanns ett bord med små pappersaskar.  Materialet, utformningen, typsnittet och – inte minst – stavningen skvallrar om tidigt 1900-tal.  Säg, 1910 eller 1920. Och innehållet – Garanteradt tvättäkta Bokstäfver – kan ju ingen textförädlare värd namnet passera utan att göra affär.

Så plånboken kom fram, pengar bytte ägare och Textförädlaren kände sig omedelbart mycket rikare. 24 dussin oanvända bokstäver rikare.

Dessa ”bokstäfver” må ha nästan hundra år på nacken. Men de fungerar alldeles utmärkt också idag.

En modernisering och digitaliseringsprocess har dock påbörjats. Allt för att antikviteterna ska kunna tjänstgöra på bloggar, sociala medier och andra marknadsföringskanaler.

Bokstafven må vara död. Leve bokstaven.

Schyssta bokstäver (klicka för större bild).

Företagsbloggen saknar inte förespråkare. Och vi som gillar fenomenet och tror på dess potential som marknadsföringskanal och kommunikationsmedel är inte sena att tala om hur bloggen kan användas för än det ena och än det andra.

Inget fel i det.

Tvärtom.

Att blogga är många gånger både smartare, enklare och smidigare än mer traditionell marknadsföring och pr. Bara fantasin sätter väl gränser för vilket innehåll bloggen kan fyllas med och i vilken form.

Kruxet är förstås bara att det där innehållet måste totas ihop. Och det är kanske där det riktigt svåra tar vid.

De flesta kan förvisso skriva. Många skriver gärna. En del helst inte alls. Somliga skriver bra. Andra skriver fort.

Men få skriver gärna, bra och fort.

En mindre van skribenten avslöjar sig ofta genom att till exempel försöka stoppa in långa resonemang i en och samma mening. Det blir tungt och svårläst. Genom att dela enstaka långa meningar i flera kortare blir det ofta bättre hyfs på framställningen, samtidigt som det ofta blir både bättre rytm och flyt i texten.

Andra enkla sätt öka läsbarheten är att försöka variera sitt språk och arbeta mycket med synonymer. En aldrig så intressant historia riskerar att bli torftig och träig om vissa ord eller uttryck återkommer gång efter annan. Av liknande skäl kan alltför mycket talspråk, jargong eller slang få läsaren att ge upp.

Sådana brister är för det mesta enkla att komma till rätta med. Men att upptäcka dem själv kan vara svårt eftersom det är lätt att bli blind för sin egen text. Om man låter texten vila ett dygn eller två är det lättare att se på den med nya, mer kritiska ögon.

Lättare sagt än gjort, givetvis. Men med träning kommer färdighet.

Den legendariske premiärministern Winston Churchill har sammanfattat dilemmat med sedvanlig brittisk elegans:

”Jag hatar att skriva, älskar att ha skrivit.”