Textförädlaren

Att skriva är också att kunna stryka – inte minst att kunna stryka sina favoritmeningar och mödosamt utmejslade formuleringar. Även när det svider i skribentsjälen.

Varför detta självplågeri? Därför att långa texter nästan undantagslöst vinner på att skäras ner.

Ambitionen att täcka in allt det väsentliga och lite till kan få ordmassorna att svälla ut över alla bräddar. Mängdsjukan är tydligast bland vissa yrkeskategorier, typ amerikanska författare, som verkar få betalt för antal ord. Samma system fanns på svenska tidningar en gång i tiden. Det var så kallade radskrivare som fick betalt per ord eller rad. Mycket text blev det. Men inte nödvändigtvis bra.

Att korta i texter kan vara en mödosam och grannlaga uppgift. Ett skäl till varför inte texter kortas som de borde är att det fordrar mycket arbete. En av elegantare ursäkterna i sammanhanget står att finna i den statliga utredningen om ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU från slutet av 1990-talet. I förordet urskuldade ordföranden, ekonomiprofessorn Lars Calmfors, det mastiga omfånget med att utredarna helt enkelt inte haft tid att fatta sig kortare.

Det är inte så svårt att förstå varför många drar sig för denna uppgift. På sätt och vis handlar det ju om att gå igenom hela den mödosamma skrivprocessen en gång till.

Stryk och tvätt av manus kräver att man noggrant läser texten igen, letar efter dubbleringar av tankegångar och resonemang, plockar bort störande upprepningar, rensar ut bland överflödiga ord och satser och samtidigt funderar över alternativa sätt att uttrycka saker och idéer. Det skulle kunna liknas vid att destillera. Texten ska bli mer koncentrerad för att därigenom göra inläsningen effektivare.

Märk väl: att korta i texter betyder inte nödvändigtvis att det färdiga resultatet ska bli en notis eller en PM på en sida. Det färdiga manuset kan fortfarande vara flera hundra sidor långt, men ändå vara kortare än den ursprungliga texten.

Litet är vackert även i texternas värld.

Företagsbloggar sköter sig inte själva, skriver krönikören Hanna Dunér på Svenska Dagbladets hemsida.

Well, surprise, som fransmännen säger!

Det betyder inte att en företagsblogg behöver vara en dålig idé. Tvärtom. Men, som Hanna Dunér framhåller, ”att ha en meningsfull synlighet i de sociala medierna kräver resurser från företaget i form av både tid och pengar”.

Sant. Däremot är det lätt att invända mot hennes slutsats att företagare ska avstå från bloggen om de inte själva har resurser, ork, engagemang eller förmåga att sköta den.

De flesta företag reparerar inte sina egna bilar, putsar inte fönstren på kontoret, lagar inte mat åt personalen. Varför måste de då skriva sin blogg själva? Bloggskrivandet kan, och nu talar jag givetvis för min sjuka mor, outsourcas precis som så mycket annat.

En blogg kan vara nödvändig.

Men inte att blogga.

Köp bloggaren.

Ibland är det någon som får till det.

En riktigt bra formulering är inte bara en fröjd för språksinnet. Den kunskap som följer med formuleringen brukar också fastna ordentligt. Ibland för gott.

Förmodligen gäller också det omvända i hög grad. Något som är aldrig så viktigt och intressant är svårare att minnas om det är illa uttryckt.

Det handlar inte nödvändigtvis om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Även den mest geniala av tankar kan gå förlorad för omgivningen om den inte uttrycks på ett någorlunda begripligt och tillgängligt sätt – oavsett om det är i tal eller skrift.

Ett exempel på en fyndig formulering som obevekligen biter sig fast finns i det senaste numret av Illustrerad vetenskap. Och den som hört den kommer alltid minnas att det bara finns ett enda jämnt primtal, närmare bestämt talet 2. Minnesregeln för denna, i många avseenden tämligen TP-aktiga kunskap, är att den helt jämna siffran 2 också är det mest udda primtalet.

Somligt kletar som superlim på hjärnbarken.

”Va fräckt! Den skriver ut direkt!”. Modern vandringssägen eller inte – orden ska ha kommit från en unge i tioårsåldern som för första gången såg en skrivmaskin i bruk.

Visst är det en ljuvlig nytolkning av nyttan av denna i många avseenden geniala uppfinning. Men nu är epoken av allt att döma över.

Härförleden kom beskedet att världens sista skrivmaskinstillverkare, indiska Godrej and Boyce, lägger ner verksamheten. Orsaken stavas, föga förvånande, bristande efterfrågan. Det hindrar inte att fabriken ska ha tillverkat drygt 10 000 maskiner så sent som 2009. Å andra sidan: vad är det på en internationell marknad där tangentbord ingår i såväl datorer som telefoner?

Lämnar skrivmaskinen oss i sorg och saknad? Tror inte det.

I jämförelse med vilken lap-top som helst är de gamla handjagarna stora, tunga, otympliga och bullriga. Den som slitit ut papper ur valsen med ett frustrerat vrål, kladdat med Tipp-ex i litervis eller slagit omkull kaffekoppen med vagnreturen för n-te gången kan bara dra en suck av lättnad över åbäket har begravts för gott.

Dinosaurierna hade sin tid. Och skrivmaskinerna har haft sin.

Namnet till trots är det svårt att hitta några begagnade backluckor på backluckeloppis.

Men att fynda går. Som på på loppmarknaden på Södra lekplatsen i Lund häromdagen.

Bland mer eller mindre uttjänta leksaker, möbler, kläder och elektronikprylar fanns ett bord med små pappersaskar.  Materialet, utformningen, typsnittet och – inte minst – stavningen skvallrar om tidigt 1900-tal.  Säg, 1910 eller 1920. Och innehållet – Garanteradt tvättäkta Bokstäfver – kan ju ingen textförädlare värd namnet passera utan att göra affär.

Så plånboken kom fram, pengar bytte ägare och Textförädlaren kände sig omedelbart mycket rikare. 24 dussin oanvända bokstäver rikare.

Dessa ”bokstäfver” må ha nästan hundra år på nacken. Men de fungerar alldeles utmärkt också idag.

En modernisering och digitaliseringsprocess har dock påbörjats. Allt för att antikviteterna ska kunna tjänstgöra på bloggar, sociala medier och andra marknadsföringskanaler.

Bokstafven må vara död. Leve bokstaven.

Schyssta bokstäver (klicka för större bild).

Företagsbloggen saknar inte förespråkare. Och vi som gillar fenomenet och tror på dess potential som marknadsföringskanal och kommunikationsmedel är inte sena att tala om hur bloggen kan användas för än det ena och än det andra.

Inget fel i det.

Tvärtom.

Att blogga är många gånger både smartare, enklare och smidigare än mer traditionell marknadsföring och pr. Bara fantasin sätter väl gränser för vilket innehåll bloggen kan fyllas med och i vilken form.

Kruxet är förstås bara att det där innehållet måste totas ihop. Och det är kanske där det riktigt svåra tar vid.

De flesta kan förvisso skriva. Många skriver gärna. En del helst inte alls. Somliga skriver bra. Andra skriver fort.

Men få skriver gärna, bra och fort.

En mindre van skribenten avslöjar sig ofta genom att till exempel försöka stoppa in långa resonemang i en och samma mening. Det blir tungt och svårläst. Genom att dela enstaka långa meningar i flera kortare blir det ofta bättre hyfs på framställningen, samtidigt som det ofta blir både bättre rytm och flyt i texten.

Andra enkla sätt öka läsbarheten är att försöka variera sitt språk och arbeta mycket med synonymer. En aldrig så intressant historia riskerar att bli torftig och träig om vissa ord eller uttryck återkommer gång efter annan. Av liknande skäl kan alltför mycket talspråk, jargong eller slang få läsaren att ge upp.

Sådana brister är för det mesta enkla att komma till rätta med. Men att upptäcka dem själv kan vara svårt eftersom det är lätt att bli blind för sin egen text. Om man låter texten vila ett dygn eller två är det lättare att se på den med nya, mer kritiska ögon.

Lättare sagt än gjort, givetvis. Men med träning kommer färdighet.

Den legendariske premiärministern Winston Churchill har sammanfattat dilemmat med sedvanlig brittisk elegans:

”Jag hatar att skriva, älskar att ha skrivit.”

What’s in a name?, säger de engelskspråkiga.

Och nog verkar namnet ha betydelse. Med anledning av XRF Analyticals konkurs härförlden, påminner Veckans affärer om att den kände investeraren Peter Lynch brukade lyfta ett varningens finger för trendiga företagsnamn. I boken One Up on Wall Street skrev Lynch  ”att ett flashig namn på ett mediokert bolag attraherar investerare och invaggar dom i falsk trygghet”. Detta gällde i synnerhet företag vars namn stavades med bokstaven ”x”.

Det kursade XRF Analytical bär syn för sägen.

Något säger det om språkets betydelse och om vikten att måna om det skrivna.

Men också något litet om hur lätt och lättvindigt vi låter oss förledas

Företagsbloggar är ännu så länge ett förhållandevis ovanligt i Sverige. Kanske Saab Automobile ändra på det?

Bolaget har, skriver Dagens Nyheter, anställt en av sina mest hängivna beundrare. Entusiasten Steven Wadeen från Australien får nu jobbet som professionell bloggare åt Saab.

Se där hur långt en vass penna och ett brinnande intresse kan föra.

Steven har legat bakom bloggen Saabsunited, som följt varje nyhet och varje rykte om bilföretaget

Nu är visserligen Saab inte längre ett svenskt bolag i strikt mening. Det borde inte hindra att initiativet kan få upp ögonen för företagsbloggar på andra håll i det svenska näringslivet.

Inte sällan ligger det något smått komiskt över löpsedlar.

Nästan lika ofta är det ett omedvetet tilltag.

I sin iver att överrösta alla andra i det mediala bruset tar löpsedelsmakarna gärna till de stora orden. Mycket ”chock”, ”naken” och ”döds” blir det. I mer eller mindre fantasifulla kombinationer. Det får lätt litet av löjets skimmer över sig.

Men nu är det dags att besinna sig, heter det i alla fall på Expressen. Där ska man, enligt Dagens Media, i görligaste mån undvika ”chock” och ”galet” rubriker i fortsättningen.

Det vore en nåd att stilla bedja om.

Det hindrar inte att chefredaktören Thomas Mattsson har en poäng när han hävdar att nyhetssvenskan i allmänhet och kvällstidningsditon i synnerhet kan vara lekfull och nyskapande.  Han exemplifierar med att ord som ”hurtbulle”, ”kändis” och ”stingpinne” ursprungligen ska ha tillkommit på Expressens redaktion.

En favorit i närtid är ”snösmocka”, som Aftonbladet slog till med. Kulturredaktionen på samma tidning ståtade för många år sedan med den ljuvligt ironiska vinjetten ”Dödsmördarsuffragetterna”.

Sådan kreativitet behöver språket mer av.

Kvällstidningarnas rubriksjuka har motsvarigheter i många branscher och på många områden.

Beteckningarna skiftar. Men oavsett om det kallas klyschor, MBS, modeord, busswords eller något annat, så är det fråga om ord som ”alla” vill associeras med. Därför används de flitigt och i de mest skiftande sammanhang – också i sådana där de egentligen inte hör hemma. Internetworld satte nyligen i hop en lista med exempel med sådana ord.

Lockelsen är lätt att förstå. Det gäller att visa att man hänger med, är trendkänslig, insatt och påläst. Men risken med att använda vissa ord i tid i otid är förstås att de riskerar att berövas på både mening och innehåll. Rådet från Internetworld är kort och gott: undvik dem.

Ett råd som är lätt att ta till sig.

Men som kanske är lite svårare att leva efter.

Styvt 10 000 träffar i Google antyder väl att ordet är på god väg att etablera sig i språket.

Tro det.  ”Klickraket” är ju mycket användbart och beskriver väl vad som händer när en sajt, länk, klipp eller liknande snabbt blir populär.

Ett belysande exempel i nutid är  det reklamklipp för sin senaste kortfilm som den svenske konstnären och filmaren Johannes Nyholm la ut på YouTube. Videon kallad Baby trashes bar in Las Palmas har redan laddats ner nästan fem miljon gånger.

Snacka om att hamna i en klickraket.

Eller som engelsmännen säger: in an upward viral spiral.