Älskade Jotter

11 april, 2019

På något sätt har mitt arbetsliv på ett eller annat sätt alltid kretsat kring språk, ord, texter och läsning.

I alla funktioner – från pappers- och bokhandlare till tidningsarkivarie, debattredaktör, ledarskribent och frifräsande skribent – har också skrivdonen haft en framträdande roll. Idag är det förvisso datorn som står i centrum; den pålitliga och högt värderade Macbook Air. Den är värd en egen mässa. Senare.

Men länge kretsade det mesta kring pennor.

Billiga som jobbet tillhandahöll, lånepennor som hittade sin väg till kavajfickan eller som råkade fastna i skrivblockets spiralbindning. Som bokhandelsanställd fanns möjligheter att köpa fina kulspets-, reservoar-, stift- och ritpennor med god rabatt. Möjligheten försattes inte.

Följaktligen fanns det pennor av alla de sorter i överflöd i hemmet och på jobbet. På skrivbord, i lådor, pennställ och innerfickor. Men påfallande ofta inte till hands när de behövdes som mest. Och nästan lika ofta var första bästa penna odugligt för att blystiften slut, bläcket intorkat eller kulan igensatt.

Några har varit mer omtyckta än andra. Något rätlinjigt samband mellan pris och tycke är svårt att spåra. Det finns billiga reklampennor som ligger bättre i handen än den exklusiva reservoarditon.

Märkena, sorterna och utförandena har kommit och gått genom åren. Två tillverkare sticker alltjämt ut från mängden.

Ballograf gör pennor som räcker i en evighet. I förhållande till priset är kvaliteten utmärkt och en bläckpatron räcker till synes i en evighet.

Den personliga favoriten är emellertid Parker Jotter. Delvis av sentimentala skäl. Tillsammans med den långa papperssaxen var det tidningsarkivariens identitet och kännetecken. Delvis för den sköna och förnäma känsla Jottern ger när man skriver med den. EN kropp i hälften metall och hälften plast gjorde pennan härdig men len och mjuk att hålla i.

Bläcket – arkivbeständigt, givetvis – var alltid rött. Varje artikel klipptes ut ur tidningen och programmerades, det vill säga fick en adress i det gigantiska arkivet skrivet på lämpligt ställe. Sedan, när klippet veks ner i lämplig storlek, pressades kanten ner genom att kraftfullt stryka pennans plasthylsa längs viket. Plasthylsan på en välanvänd penna blev med tiden därför trekantig snarare än rund. Och bars som ett adelsmärke.

Spetskompetens.

Lämna ett svar