Ibland upptäcker man saker i vardagsspråket som tidigare gått omärkt förbi. Somligt är smått, annat är, tja, ännu mindre.

På sistone har jag inte bara hört – utan även sett i skrift – att man dubblerar den bestämda formen. Det kan vara uttryck som ”denna hunden” eller ”detta målet”.

Konstruktionen skorrar i mina öron.

Det låter inte bara fel. Det är fel.

Det ska vara antingen ”denna hund”, med djuret i obestämd form, eller ”den hunden” med människans bästa vän i bestämd form. Liten sak kan tyckas. Förvisso. Men de respektive uttryck kommer också en liten men inte helt oväsentlig skillnad i innebörd.

”Den hunden” syftar på en för läsaren/lyssnaren specifikt utpekad och i någon mening synlig eller känd hund. ”Denna hund” syftar visserligen på en speciell hund, men en hund som är i allt väsentligt okänd eller obekant för läsaren/lyssnaren.

Jag vet inte hur mycket som kan tillskrivas den lokala dialekten, en allmän verbal slapphet eller en tillfällig språklig fluga.

Skaver i språkörat gör det oavsett orsak.