Vi har alla, med förlov sagt, lite olika känsla för språket. Det märks inte minst hur vi reagerar på nyord, slanguttryck, svordomar för att inte tala om grammatiska och semantiska felaktigheter i tal och text. Somliga reagerar med större eftertryck, andra med mindre.
Graden av fördragsamhet varierar givetvis från person till person och är givetvis beroende på sammanhang. Men generellt ställer vi nog alla till mans lite högre krav på en tidningstext än på ett snabbt hoprafsat mejl från en kollega, låt vara att ett missförstånd i det senare fallet kan bli betydligt mer ödesdigert än en illa formulerad nyhetsartikel. På liknande sätt är det sannolikt att vi reagerar mindre om butikspersonalen tar till slang och invektiv än om riksdagens talman gör det.
Sprungen ur tidningsvärlden håller jag alltjämt hårt på att journalistsvenskan ska vara rak, enkel och i görligaste mån fri från tvetydigheter. Skribentens mål är få textens läst, så hantverket går i allt väsentligt ut på att underlätta läsarens läsning.
Följaktligen kan det störa språkkänslan när en text eller en rubrik är otydlig eller när ord använd på ett sätt som får läsaren att misstänka att författaren inte har fullständig koll på deras betydelse. Och snabbaste sättet att få slut på skorrande i språkörat är att sluta läsa texten.
I följande exempel – hämtat från nätversionen av en landets ledande morgontidningar – var det kört redan efter rubriken:
”Punktligheten på tågen går åt rätt håll.”
Förvisso går det att ana vad författaren vill ha sagt. Men punktlighet sitter inte på tåg och inte går den någonstans heller. Det gör däremot läsaren.
