Tvivelsutan är det en truism att vi lär oss att prata innan vi lär oss att skriva. Och i ett längre perspektiv är det lika sant att det talade språket fanns långt innan det skrivna.
Därför borde det vara tämligen okontroversiellt att hävda att vi skulle kunna stava som vi pratar och inte prata som vi skriver.
Ändå är det många – undertecknad kan själv räkna sig till syndarna – som tycker att vardagstalet är fullt av slarviga och missljudande uttal. För vem har inte rynkat på näsan åt ett i-öronen-skärande ”odentlitt”, ”fölseda” eller ”ejenklien” och förnumstigt påpekat att det minsann heter ”ordentligt”, ”födelsedag” och ”egentligen”?
Men sådan kritik är på sätt och vis obefogad. Vi slarvar alla med uttalet. Vi hoppar över och slukar bokstäver i ett kör. Samtidigt är det få som lyfter ett ögonbryn när någon säger ”å” istället för ”och”, ”orginell” istället för ”originell” eller ”använs” istället för ”används”. Tvärtom, det räcker att betona t:et i varje ”det” för att uppfattas som stel och styltig.
Vad som accepteras och inte är i högsta grad en fråga om tycke, smak och toleransnivå. Viktigt är emellertid att veta skillnad på skriftspråk och talspråk. Tilläggas bör, som Språktidningens Anders Svensson gjorde i en krönika härförleden, att det förra inte nödvändigtvis fungerar särskilt väl som en manual för det senare. I en inte alltför svunnen dåtid kunde, skriver Svensson, ”ett skriftspråkligt uttal dömas ut som obildat”. Det kallades för ”boksvenska” och i den offentliga debatten gjorde man skillnad på ”ett naturligt talspråk” och en ”en tung, onaturlig boksvenska”.
Genom att betrakta det skrivna och det talade som två olika språk, eller åtminstone som två separata sätt att kommunicera, så är det lättare att fördra skillnaderna. I alla fall så länge svenskan i böckerna förblir boksvenska.
