Spänningslitteratur är ett tidsfördriv så gott som något. Det finns ett otal svenska författare som utmärkt sig i genren, som rymmer allt från traditionella romaner till deckare och science fiction. Dit kan väl räknas sådana som Henning Mankell, Leif G W Persson, Håkan Nesser, för att nu nämna några.
Ett relativt senkommet namn på listan är Niklas Natt och Dag. För några år sedan gjorde han stor succé med sin debutroman 1793. Den har sedan följts av 1794 och slutligen 1795. Trilogin har, inte utan fog, kallats för en Bellman noir. För svart är den.
Handlingen utspelar sig huvudsakligen i Stockholm under de år som anges i titlarna och kretsar kring ett antal bestialiska mord. Skildringen av kungliga huvudstaden och dess invånare är inte insmickrande. Livet i staden är hårt och för de flesta fattigt, plågsamt och kort. Vardagen består av fylla, våld, förnedring, smuts och avföring.
Våldshandlingarna – och de är många i de tre böckerna – är återgivna med en noggrannhet, realism och detaljrikedom som gör att läsningen emellanåt balanserar på gränsen till det uthärdliga.
Däremellan är – paradoxalt nog – Natt och Dags prosa tilltalande elegant. Så beskrivs till exempel huvudpersonens pappa som ”en högrest karl med långa armar och händer som tunnlock, ansiktet låst i missnöjt jämnmod av ett liv i ansträngning och föga lön.”
På liknande sätt beskriver Natt och Dag hur den eftersökte mördaren klär sig för att undkomma upptäckt: ”En alltför stor rock täcker honom, kragen uppfälld och den fransiga fållen nästan släpande mot stenen, bärgad ur en jättes sterbhus eller satt i pant när hungerns blivit värre än kylan.”
Läsning som sporras av både intrig och språk är dubbel njutning.
