Om den amerikanska talekonsten kan sägas ha nått en av sina absoluta höjdpunkter i november 1863 med president Abraham Lincolns Gettysburg Address (se föregående bloggpost), så var vi i Sverige bara två år efter. I alla fall om vi ska tro dåvarande justitiestatsministern Louis De Geer.
År 1865 hölls den så kallade Riddarhusdebatten i Stockholm. Adeln – ett av fyra ständer i den dåvarande riksdagen – hade samlats för att avge sin samlade ståndpunkt om ståndsriksdagens fortsatta vara eller icke vara. I sina memoarer menar De Geer att det samstämmiga omdömet efter de intensiva och känslomässiga överläggningarna var att ”en mer lysande debatt aldrig hörts inom dessa väggar”.
En ogin iakttagare skulle kunna framhålla De Geers omdöme har betänklig odör av självberöm. Herr justitiestatsministern var ju själv aktiv och invecklad i den fyra dagar långa debatten och det var han som låg bakom den representationsreform som stod i centrum för hela diskussionen.
Till de snåla måste August Strindberg räknas. I vanlig ordning skrädde han inte orden. ”Så mycket smörja här pratades, så mycket förfalskad svensk historia, så mycket chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar, trumvirvlar, Leipzig och Lützen”, låter det i romanen Det nya riket.
En mer välvillig tolkning är att flera av dem som gav sig in i debatten var väldigt engagerade och vältaliga. Att reformen dessutom innebar att det svenska statsskicket skulle ta steget över från privilegiesamhälle till ett något mer demokratiskt tvåkammarsystem gör inte talen mindre intressanta.
Så konstaterar De Geer själv:
”Ingen kan förneka, att tidens mäktiga ström oemotståndligt verkat och alltjämt verkar upplösande på stånden, så väl i avseende på de privilegier, varmed de av ålder varit omgärdade, som i själva grunden för deras tillvaro. Småningom hava gränserna emellan stånden bortfallit, så att de numera, med undantag av prästeståndet, förlorat all sin betydelse, utom blott i fråga om representationsrätten. I jämnbredd härmed hava de allmänna begreppen människa och medborgare gjort sig allt mera gällande.”
Det är inte riktigt i Lincoln-klass vad den retoriska skickligheten anbelangar. Men språkdräkten är påfallande mycket modernare, rakare och mer lättförståelig än presidentens. Så i åtminstone det avseendet kan den svenska talekonsten vid denna tid sägas överträffa den amerikanska.
