Som om särskrivningar inte var illa nog. Nu dyker de omotiverade versalerna upp överallt, allt oftare och – känns det som – allt större.
Särskrivningarna har länge varit en plåga för språkliga purister. Ursprunget till oskicket är höljt i dunkel. En och annan riktar gärna ett anklagande finger mot en förment förkvävande anglifiering av svenskan.
Visst, påverkan från USA och England är stor på många områden, från kultur och näringsliv till ord och uttryck. Och det är ingen orimlig tanke att visst engelskt språkbruk – precis som ett visst engelskt vokabulär – färgar av sig på vårt eget. Men förklaringen håller inte riktigt streck. Det är inte svårt att hitta massor av exempel på särskrivningar från tiden långt innan engelskan blev vårt dominerande andraspråk.
På liknande sätt är det lätt att misstänka att det är någon form av engelskt inflytande som ligger bakom den allt flitigare användningen av versaler i svenska texter. Det kan tyckas som en rimlig slutsats med tanke på att stor begynnelsebokstav – liksom särskrivna ord – förekommer betydligt oftare i engelskan än i svenskan. Där är det inte bara egennamn och det inledande ordet i en mening som skrivs med versal, utan även namn på veckodagar och månader, yrkestitlar och befattningar, boktitlar och rubriker, bland annat.
Svenskan är betydligt mer sparsmakad. Versal är i stort sett förbehållet första bokstaven i det ord som inleder en mening och egennamn på människor, länder, orter, himlakroppar och liknande.
Men många till synes stora och viktiga företeelser skrivs med små bokstäver. Så skrivs exempelvis varken våra högsta beslutande och exekutiva församlingar, det vill säga riksdag och regering, med stor bokstav. Det gör inte heller våra departement, riksdagsutskott, försvarsmakten eller dess grenar: flottan, flygvapnet, armén. Yrkesbeteckningar liksom akademiska titlar – oavsett hur ”fina” de är – skrivs med gemener, liksom många förkortningar.
Många av dessa exempel kan tyckas vara egennamn och borde därför skrivas med stor bokstav. Men så är alltså inte fallet. Inte ens namn på virus bevärdigas status av egennamn i svenskan, varför det vittomskrivna covid 19 ska skrivas just så, med litet ”c”.
För stora ord behöver inte nödvändigtvis skrivas med stora bokstäver.
