Hösten och vintern ägnade jag till viss del åt att fuska i en annan genre: skönlitteratur. Resultatet blev en liten novell: ”Platespotting”.

Grundhistorien dök upp för flera år sedan. Stommen och de flesta detaljerna fanns klara i huvudet nästan från start. Själva författandet ville sig dock inte. Senfärdigheten berodde mest på en osäkerhet om huruvida intrigen skulle hålla hela vägen. Men efter att jag fått en ny idé till slutscen föll det sista motståndet.

Därefter gick skrivandet raskt. Hur ”skönt” det blev får andra bedöma. Trevlig läsning!

Platespotting

Han medgav det själv. Motvilligt. Platespottingen hade blivit något av en fix idé. Och nu hade den tagit honom hela vägen fram till denna groteska och idiotiska situation. Så länge han levde skulle han förbanna detta maniska tillstånd han låtit sig dras in i. Men som det nu var skulle det inte vara länge till.

* * *

Det hade börjat en vårmorgon med en artikel i tidningen. Den handlade om några unga män – det är inte sällan just män som engagerar sig i detta slags meningslösheter – som berättade hur de jagade registreringsskyltar. Somliga spanar efter olika flygplan och flygplansmodeller andra efter speciella tåg, men själva spanade de efter nummerplåtar. De var alltså varken planespotters eller trainspotters utan platespotters.

Målet var att hitta samtliga sifferkombinationer som kan förekomma i ett registreringsnummer, från 001 och till 999. Kruxet var att de skulle samlas in i nummerordning. Bokstäverna, som ju utgör den andra halvan av registreringsskylten, var oväsentliga i sammanhanget.

Enligt de intervjuade killarna var de många platespotters började om när de väl hade samlat alla 999 nummer. De blev en sport. Nästan ett tvång. Varje promenad, varje biltur, varje gång de rörde sig i trafiken letade de efter nästa nummerskylt i ordningen, berättade artikeln. Genom att leta systematiskt och intensivt sade sig någon av killarna ha lyckats gå igenom alla nummer på mindre än ett år.

Han mindes hur påståendet hade fått honom att le där han satt med sin morgontidning vid köksbordet. Hela påhittet tycktes honom ganska befängt. Då.

Dessutom. Hur svårt kunde det vara? Bilar finns ju i överflöd och att hitta 999 stycken på mindre än ett år lät inte som en bedrift som kunde vara värd att skryta med. Nej, sådana barnsligheter kunde han lugnt överlåta åt andra. Han hade viktigare saker för sig.

Ändå skulle det bara dröja några dagar innan han var fast.

* * *

Det var tidig lördagseftermiddag i början av april när han kom sneddandes över Mårtenstorget. Torghandeln höll på att avslutas. Några kunder gjorde sina sista-minuten-köp samtidigt som torgarna stuvade undan sitt osålda gods och kommunens sopbilar började röja bland emballage och kasserade varor.

Mitt i röran såg han en Citroën C5 som sökt sig in mellan halvt nerplockade stånd, lördagsflanörer och sopmaskiner. Nog för att det var ont om parkeringsplatser i stadskärnan, tänkte han, men man kan väl för i helvete vänta tills torget är tomt. Liksom i förbifarten noterade han registreringsnumret: * * * 001.

Där och då hade han tyckt det var ganska lustigt. Han hade alltjämt tidningsartikeln färskt i minnet när den där bilen dök upp mitt framför ögonen på honom. Svårare än så är det alltså inte, konstaterade han, medan han noterade hur en cyklist demonstrativt ställde sig i vägen för Citroënens framfart. Typiskt cyklisterna i den här stan, tänkte han, de tror de äger både gator och torg.

Han brydde sig inte om att bevittna den lilla skärmytsling som var under uppsegling mellan cyklisten och bilisten. Han hade fått annat att tänka på.

* * *

Tredje dagen efter 001 var han på väg hem efter ännu en händelselös dag på jobbet. Av gammal vana förde stegen honom genom kulturkvarteren. I den här delen av stan är det ingen vettig människa som kör bil, tänkte han, trångt och djävligt som det är i detta medeltida gatunät.

Men just som han vek runt hörnet och in på Algatan föll hans blick på den lilla Fiaten som stod längs trottoaren på andra sidan. Kanske var det den annorlunda registreringsskylten bak på fordonet som fick hans öga att fastna. Aldrig tidigare hade han tänkt på att vissa bilar hade en kvadratisk skylt istället för den vanliga rektangulära.

På de kvadratiska satt inte bokstäverna och siffrorna på en och samma rad utan de var uppdelade med de tre bokstäverna på den översta och de tre siffrorna på den undre raden. Och just i detta fall var siffrorna två nollor följda av en tvåa. Ser man på, nummer två, mumlade han. Vilken slump.

* * *

Ettan hade han sett på lördagen och nu det tisdag. Två nummer på fyra dagar, alltså. Tre egentligen, för på söndagen hade han suttit inne och läst hela dagen, så den dagen borde inte räknas. Två nummer på tre dagar, alltså. Utan vidare ansträngning. Om man skärper till sig lite och är mer uppmärksam borde det vara enkelt skynda på processen ordentligt, sade han till sig själv.

Därför bestämde han att innan veckan var slut skulle han ha hittat alla nummer till och med 010. I nummerföljd, givetvis. Sedan skulle han lägga de här dumheterna på hyllan. Han stegade hemåt, men tog omvägen över Mårtenstorget. Det hade ju gett utslag sist. Den här gången kammade han emellertid noll.

* * *

Nästa morgon gav han sig iväg hemifrån en dryg kvart tidigare än vanligt. Därmed räknade han med att ha tillräckligt med tid för att hinna avsöka bilarna som stod parkerade på ömse sidor om gatan, liksom trafiken i båda riktningarna, och ändå hinna till jobbet i tid.

I tid hann han. Men någon bil med registreringsnumret 003 såg han inte. Inte på vägen hem heller. Han tyckte sig ha kollat flera hundra nummerplåtar utan att hitta den rätta. Hur kunde det ens vara möjligt att inte hitta den? Miljömupparna klagade ju alltid över att det var för mycket bilar i stan. De hade uppenbarligen fel i det avseendet också.

Över en enkel men vällagad middag – torskrygg i persiljesås och kokt mandelpotatis – kunde han konstatera att onsdagen i allt väsentligt var över och han stod kvar på samma ställe som igår: 002. Det dög inte.

På kvällen satte han väckarklockan en halvtimme tidigare än vanligt. Det borde ge honom tid att spana längs vägen och dessutom hinna en sväng förbi Esplanaden. Där brukade bilarna stå tätt parkerade och det skulle bara innebära en liten omväg till jobbet.

Den extra ansträngningen var till ingen nytta.

* * *

Veckan han hade avsatt för att hitta alla nummer upp till och med 010 hade visat sig helt otillräcklig. Trots tidiga morgnar och extra rundor på väg till och från jobbet hade det dröjt ända till fredag eftermiddag innan han sprungit på 003.

Både lördagen och söndagen hade han sedan ägnat åt långa vandringar runt i staden. Han hade tagit sig ända upp till industriområdena i stadens norra delar, men de stora och vanligen så välfyllda parkeringsplatserna låg helgöde. Utfallet var magert, för att inte säga obefintligt. Han hade sett både 005 och 008 – de var i rätt tiotal men kom i fel ordning. Någon 004 såg han inte till. Däremot sprang han på såväl 040 som 400, det senare dök upp två gånger inom loppet av några minuter, liksom för att retas.

Nedsjunken i soffan i arbetsrummet på söndagskvällen funderade han återigen på att överge hela projektet. Det var ju ett förbannat slöseri med tid. Samtidigt retade det honom att något till synes så enkelt skulle vara så besvärligt.

* * *

Ingen på jobbet skulle väl få för sig att kalla honom muntergök. Han var uppskattad – eller snarare respekterad – av både medarbetare och chefer för sina yrkeskunskaper och sin plikttrogenhet. De visste att han skulle dyka upp på jobbet varje dag, dra sitt strå till stacken (men varken mer eller mindre) och gå hem när det var dags. Ingen kunde minnas att han varit sjuk eller missat en arbetsdag av något annat skäl.

Han uppträdde alltid korrekt, men reserverat. Närmare bekant med honom var det heller ingen som var. Samtalen med kollegorna, på avdelningsmötena eller i fikarummet, handlade nästan uteslutande om sådant som hörde arbetet till. Vänligt men bestämt avböjde han att delta i alla rent sociala tillställningar, oavsett om det var after work, julfest eller en sponsorsträff.

Följaktligen dröjde det inte länge förrän kollegorna förvånat noterade att han dök upp sent på jobbet. Inte en gång, utan flera. Alltsomoftast var han dessutom lätt andfådd när han klev in genom entrédörren. Kavajen förmådde inte dölja att han bar en rejäl svettfläck i vardera armhålan.

Några skäl uppgav han aldrig. Varken till de sena ankomsterna eller sin ansträngda uppenbarelse. Alla försynta frågor i den riktningen möttes med avmätt tystnad.

Spekulationer saknades givetvis inte. Han förstod att det viskades om ny flickvän eller kanske en ny pojkvän bakom hans rygg. Åter andra trodde att han hamnat i finansiella svårigheter och tagit något slags extrajobb som sinkade honom på morgonen. Han bevärdigade sig inte med att stilla deras nyfikenhet. Dels för att de inte hade med hans privatliv att göra och dels, vilket var svårare att medge, tyckte han det var pinsamt att medge att han kunnat bli så uppslukad av sitt skyltletande.

* * *

Ljuset kom allt tidigare varje morgon och han tidigarelade successivt sitt uppstigande. På så sätt fick han lite mer tid åt sitt letande varje dag, samtidigt som hans väg till jobbet gick i allt längre och vidare kringelkrokar.

Med tiden lärde han sig vilka gator som hyste de flesta parkerade bilarna och var det fanns lämpliga parkeringar och garage som inbjöd till snabba avstickare. På kvällarna läste han kartor och memorerade nya rutter. Han började känna igen olika bilmärken och märkte att han kunde komma ihåg enskilda bilar om de dök upp på ungefär samma plats flera dagar i följd. Om de hade ett nummer som låg ett par positioner fram lade han bilen och platsen på minnet och när det blev dags att leta efter den slutsiffran visste han vilket märke, vilken modell i vilken färg han skulle leta efter och ungefär var. I en liten anteckningsbok noterade han olika bilar, deras nummer och var de brukade stå parkerade.

Systemet var framgångsrikt och han var nöjd. De eftertraktade numren dök upp i rask följd. Snart kunde han belåtet konstatera att han nått sitt första hundratal. När han sedan närmade sig tvåhundra var takten sådan att han – om han bara fortsatte på samma sätt – nog skulle kunna hitta alla 999 inom loppet av ett år.

Men även om det på det stora hela gick enligt plan tyckte han sig märka att det liksom gick troll i vissa siffror eller vissa serier. Till exempel tyckte han att 136 tagit evigheter att hitta. De närmast kringliggande numren såg han både en, två eller rent av tre gånger innan 136 slutligen dök upp. På liknande sätt hade hela tiotalserien från 180 till 189 hotat att spräcka hela tidsschemat.

Det var vid dessa tillfällen han växlade upp sina ansträngningar ännu ett snäpp: tidigare morgnar, längre och snabbare promenader. Inte sällan var det också just under sådana perioder han kom för sent till arbetet, svettig och irriterad.

Till slut hade kollegornas tisslande och tasslande blivit lika utbrett som outhärdligt. Han måste tänka om.

* * *

Hädanefter försökte han begränsa nummerletandet under veckorna för att istället leta mer intensivt på helgen. Det hindrade inte att det blev en lång och rask tur på väg till jobbet och en kort snabb runda på lunchen. Promenaden hem dikterades av framgången – eller bristen på framgång – tidigare på dagen. Få hittade skyltar betydde längre runda. Omvänt kunde han ta det lite lugnare på kvällsrundan om han haft bättre tur på förmiddagen.

Efter flera veckor med lång raska promenader märkte han en påtaglig förbättring av konditionen. Han hade inte varit någon soffpotatis, men någon organiserad motion hade han inte ägnat sig åt på åratal. Promenaderna till och från jobbet liksom en och annan cykeltur när vädret medgav hade han länge ansett vara tillräckligt för att fylla behovet av fysisk aktivitet. Så var knappast fallet. Nu återkom emellertid spänsten i steget och uthålligheten blev kontinuerligt bättre. Även efter en lång och intensiv morgonrunda kunde han stiga in på kontoret med endast en lätt förhöjd puls.

* * *

De flesta cheferna på jobbet kunde han fördra. Men var det någon han hade svårt för, så var det hans egen avdelningschef. Och nu hade den förbannade idioten bestämt att han skulle gå en imbecill tvåveckorskurs i Stockholm. Järfälla närmare bestämt.

Han kom med några lama invändningar, men chefen stod på sig. Det skulle vara nyttigt och trevligt att träffa likasinnade, påstod den dumme fan.

Veckorna i Stockholmsförorten blev precis den katastrof han hade fruktat. Långa dagar med lika enfaldiga som ointressanta kursdeltagare och föreläsare. Naturligtvis blev hans platespotting lidande.

* * *

Bilresan hem gav inte ett nummer. Det var motorväg nästan hela sträckan och i den höga farten gjorde det nästintill hopplöst att försöka hinna med att läsa av skyltarna på den mötande trafiken. Farligt var det också. Med blicken oavlåtligt flackande till den andra vägbanan höll han på att missa köbildningen som uppstod på hans egen sida. Bara en väldigt kraftig inbromsning räddade honom från att köra rakt in i bilen framför. Den hade inte ens rätt siffror på skylten.

Väl hemma, bestämde han sig. Puckot till chef hade skickat iväg honom på en meningslös utbildning och nu hade han återigen halkat efter i sitt letande. Därför var det inte mer än rätt att jobbet fick betala. Så, imorgon skulle han sjukskriva sig. En vecka. Tiden skulle han använda till att komma ifatt. Chefer och kollegor kunde dra åt helvete.

Resten av hösten löpte letandet över förväntan. Långa intensiva promenader på tidiga morgnar och sena kvällar gjorde det möjligt att lägga nummer till nummer. När jul- och nyår närmade sig trodde han sig till och med kunna klara av sitt mål med en flera veckor, ja, rent av en månad, till godo.

* * *

Men i december kom snön.

Inte en gång. Utan gång på gång på gång. Den vintern blev den snörikaste på många år. Varje snöfall innebar att det plötsligt blev svårt, för att inte säga omöjligt, att korrekt avläsa bilarnas nummerskyltar – oavsett om de stod stilla eller kom körande.

Och inte nog med det. Modd, snövallar och ishalkan drog ner tempot på promenaderna. Hela skyltjakten blev allt långsammare och allt mindre effektiv.

Trots att det öppet andades desperation tog han till slut med sig en liten städborste för att kunna sopa av snön från registreringsplåtarna. Mer än en gång fick han låtsas vara bilägare och borsta av fram- och bakrutor på något okänt fordon för att avstyra någon förbipasserandes osunda intresse för hans förehavanden.

Inget blev bättre av nyordningen som inträdde vid nyåret. Någon djävla ärkebyråkrat påstod sig ha räknat ut att antalet möjliga kombinationer av tre bokstäver och tre siffror inte räckte till för att fylla landets behov av registreringsnummer. Alltså skulle en ny variant införas med tre bokstäver, två siffror och en ytterligare en bokstav.

Vad i helvete var det för påfund? Denna nyordning hotande att spräcka hans planering. Fitthuvudena i riksdagen som hade klubbat igenom skiten förtjänade bara förakt. Ilskan kokade i honom i flera dagar.

Det dröjde innan han såg den första bilen med den nya varianten av nummerplåt. Därefter dök de, åtminstone inledningsvis, upp med långa mellanrum. Ändå väckte varje skylt han såg med den nya kombinationen hans harm. Han fortsatte sitt letande med en växande känsla av att högre makter var honom emot.

* * *

Känslan av motstånd gav förnyad kraft åt sökandet.

Framgångarna kom i takt med att lunchpromenaderna blev allt längre, ofta betydligt längre än den timme som var tänkt. Ideligen smet han från jobbet i förtid och sjukanmälningarna kom allt oftare.

Han märkte att kollegorna märkte – men det sket han i. Nu fanns målet inom räckhåll.

En bit in i februari nådde han 900. Han hade drygt sex veckor på sig att hitta de sista 99 numren innan tidsfristen han hade satt upp för sig själv löpte ut i början av april. Han fortsatte nästan som i ett rus. Förutom att leta nummerskyltar gav han sig knappt tid att äta, sova eller visa sig på arbetet.

* * *

Sent en kväll i slutet av mars, strax innan han svängde in på gatan hemmavid nådde han så fram till plåt nummer 990. Den satt på en rostig Honda Civic.

Utan att behöva konsultera sin lilla anteckningsbok visste han var han med stor säkerhet skulle kunna plocka åtminstone fem, sex nummer i den avslutande 990-serien, inklusive den mest åtrådda av dem allesammans; kronan på verket; la pièce de résistance, nummer 999.

Han hade sett den åtskilliga gånger de senaste veckorna. Skylten satt på en himmelsblå Ford Fiesta. Sannolikt bodde ägaren i något av hyreshusen i den södra halvan av centrum för det var i de krokarna han sett bilen parkerad.

Men det gick oväntat trögt. Det tog inte mindre än sex dagar att hitta åtta nummer.

Så långt kommen blev han ändå ganska lugn. Nu hade han flera dagar på sig att hitta den sista av nästan tusen plåtar. Hur många 999 hade han inte sett under det gångna året? Hur många gånger hade han inte sett den himmelsblå Forden?

* * *

Ändå verkade det gå troll i att hitta skyltfan.

Han jagade än hit, än dit. Två gånger gick han över den stora parkeringen i södra delen av stan – utan önskat resultat. Istället tog han sig upp till järnvägsstationen där de hårt trafikerade gatorna brukade kunna leverera. Men ännu efter flera timmars knatande fram och tillbaka, in i parkeringshuset och ut bland taxibilar och bussar hade han kammat noll.

Frustrationen växte.

Mårtenstorget, tänkte han. Det var där det började. Det är där det måste sluta.

Målmedvetet styrde han stegen dit medan han spanade än åt höger och än åt vänster medan ögonen registrerade varje nummerskylt som kom i hans väg.

På torget var det rörigare än någonsin. Gatukontoret hade sin vana trogen rivit upp gigantiska hål i en av körbanorna. I den andra filen trängdes bilar, bussar och lastbilar med vägkoner och omdirigeringsskyltar. Mitt i smeten sicksackade några unga cyklister i upphöjt förakt för trafikreglerna och för döden.

Han skulle just till att muttra några väl valda förbannelser över de tvåhjulades framfart när han såg den himmelsblå Forden komma farande. Den färdades vinkelrätt mot hans egen väg över torget så han hade inte en chans att se registreringsskylten. Men med tanke på trafiken och alla störningar borde han ha alla möjligheter att hinna bort till änden av torget innan bilen försvann utom synhåll.

Han sprang.

Vilken annan dag som helst i veckan hade han hunnit fram för att läsa skylten från trottoarens kant. Men just idag stod en traktorgrävare i gatan som trafiken var tvungen att runda och därför skymde Fordens nummerplåt. För att se bilen ordentligt tog han ett par rejäla kliv ut i gatan.

Trots att den var stor, illgrön och hade bromsar som skrek, så varken såg eller hörde han bussen. Inte kände han heller hur höften krossades när fronten rammade honom snett bakifrån och skickade honom i en båge över gatan. Smärtan och ljuden kom till honom först efter att luftfärden slutat med att bakhuvudet spräcktes mot trottoarkantens gatsten.

Omtöcknad förbannade han den idiotiska situation han hade försatt sig i. Det sista hans ögon registrerade var hur den mötande trafiken hade tvingat Fiestan att stanna precis bortom traktorgrävaren.

Den var himmelsblå.

Men det var en Ford Focus.

Och registreringsnumret var * * * 588.

* * *

Det var inte första gången Thorbjörn Larsson kom för sent till en trafikolycka. Bara några minuter efter larmet var han och kollegan i ambulansen på plats, enbart för att konstatera att mannen var död. Enligt de vittnen polisen talade med hade han till synes helt omotiverat rusat ut i gatan, blivit påkörd av en stadsbuss och fått skallen krossad mot gatan. Det fanns inget att göra mer än att lyfta in den omkomne i bilen och köra honom till bårhuset. De båda ambulanssjukvårdarna utförde sitt dystra värv utan att avbryta samtalet de påbörjat redan innan utryckningen. ”Jag tänkte att det kunde vara en lek, ett enkelt tidsfördriv när man ändå är ute så mycket och far på vägarna”, sa Thorbjörn. Kollegan log lite snett och invände: ”För min del är jag tacksam om du koncentrerar dig på körningen och inte låter blicken irra mellan alla registreringsskyltar du ser. Och förresten varför ska du börja bakifrån? Det gör väl varken saken lättare eller svårare?” Thorbjörn dröjde lite innan han svarade. ”Det är väl mest för att jag kan få en sådan smakstart på den här platespottingen”, sade han, varpå han fällde ner den stora bakluckan och pekade på ambulansens registreringsskylt:

E N D 9 9 9.